Hela kvällen så har jag suttit och lyssnat på en massa gamla låtar, och tankarna kommer igång lika fort. Texterna sätter sig i hjärtat. Har också pratat med en massa gamla vänner, såna personer som man verkligen saknar. Tiden förändras verkligen, och det går fort, skrämmande fort. Jag har förändrats, blivit till den bättre eller sämre? Det har jag ingen susing om. På något sätt vill jag ha tillbaka tiden förr, men ändå vill jag leva i nuet. Jag har världens bästa människor runt mig. På något sätt känns det som att jag har hittat mig själv igen, efter den dåliga tiden, och vart jag hör hemma. Min underbara familj har alltid ställt upp och dom är verkligen bäst, men stora bokstäver. Jag har också världens bästa kille, som alltid lyssnar och ger mig goda råd. Han som håller om mig när det behövs och skickar dom där gulliga smsen till mig varenda kväll, han som får mig känna mig speciell.

Jag har gått vidare från förr känns det som, jag har ett helt nytt umgänge som jag trivs så bra med. Jag är en ny person, som alltid har det där leendet på mina läppar. Alla ser mig som en glad och posetiv person, och då ska jag stå upp för det. Jag är stark, men ändå så liten i mig själv. Men jag ska titta upp, gå rakt i ryggen, inte ta ett enda snesteg, ha det där stora och äkta leendet på mina läppar, skita i dom som går bakom mig och pratar skit och titta framåt imot ljusa tider. För det som en gång varit, kommer inte tillbaka.