Känner just nu bara för att skriva, skriva om allt och ingenting. Ingen behöver läsa, ingen behöver bry sig. Men jag vill skriva av mig just nu. Ibland förstår jag inte vad människor tänker med, kommer med så onödiga kommentarer. Som sårar och bryter ner en totalt, speciellt mig. Jag är som jag är, tar åt mig utav precis allt. Det minsta illa folk säger kan trycka ner hela mig, kan få mig att bara vilja sjunka genom jorden eller fly från världen, ifrån verkligheten. Under den senaste tiden har jag gått igenom en extremt jobbig tid, både med olycklig kärlek och allt det här som har hänt med min mormor och morfar. När det gäller min olyckliga kärlek, är det inte mitt beslut att bestämma vem som jag vill satsa på & vem jag tycker om? När folk säger, "gå vidare, låt honom höra av sig, han är bara en i mängden, du hittar bättre. Han är bara en kille". Ni förstår inte! Han är inte som alla andra, han är speciell & helt underbar, han är inte en i mängden, han är den som jag vill ha och den som jag skulle kunna offra mitt liv för. Han är inte bara en kille, en sån där som bara finns, utan han är min bästa vän. Han är inte som ni tror. Han har visat mig en helt annan sida och han är inte en i mängden, han är helt underbar. När jag får känna dina läppar imot mina så är det som att en dröm går i uppfyllelse, det är helt obeskrivligt. I din närhet mår jag sjukt bra och du får mig jämt le, även fast mina tårar rinner ner. Du har varit ett sånt stor stöd för mig den senaste tiden att jag inte förstår hur allt kan ha blivit så fel, det går inte ihop. Det skulle ha varit en månad idag. Och när vi pratar om månader så är det två månader sen min underbara morfar lämnade livet, det är så sjukt. Det känns fortfarande som att du är där borta i mellringe, sitter i din stol som du brukar och blir alltid lika glad av att se mig när jag kommer. Att jag ska få träffa dig, bara springa in i din famn och ge dig världens största kram, precis som jag brukade göra. Att vi ska kunna leka alla roliga lekar, när vi sitter och pratar om allt mellan himmel och jord, ja allt är speciellt och ingen kan nog förstå hur mycket du betyder för mig. Du är världens bästa morfar, min idol här i livet och jag förstår ingenting. Vill nog inte förstå helt enkelt, inte ta mig till detta. Att du är borta och kommer aldrig mer tillbaka, att du ständigt blir min skyddsängel och att du FÖRALLTID lämnade oss här, med en extrem saknad och med massa kärlek. Jag älskar dig morfar, du är mer än vad ord kan beskriva. När folk pratar med mig om min mormor och morfar så säger dom, betyder dom verkligen så mycket? Är det meningen att du ska sitta hemma och gråta, dom finns ändå där uppe? Men ni förstår fortfarande inte. Min mormor och morfar, det var dom som gav mig den där sista knuffen när man inte orkade mer, det var dom man ringde när man mådde skit, som nu. Det var dom som gjorde mig glad, det var dom man såg upp till och det var där all min kärlek fanns. Det går inte ens att beskriva mer ord, ni bara förstår inte. Det hela kan jag inte ta till mig, det är något som saknas i mitt liv. Eller inte något, utan väldigt mycket just nu. Jag har äkta vänner, men också insett att jag har falska. Vänner kommer och går, även dom bästa. Jag vill så mycket, vill hjälpa mina vänner när dom mår dåligt, men jag har ingen energi. Jag måste ju själv må bra och det gör jag inte. Jag vill bara sjunka genom jorden, för ni vet själva att vänner och kärlek är så mycket här i livet. När man bråkar med sin familj kan allt också gå snett, specicellt vid ett felsteg.. Jag är inte den flickan ni tror att jag är, jag mår skit inombords, men den senaste tiden har jag fejkat mitt leende. Vet inte vad jag ska göra med mitt liv, jag vill bara lägga det åt sidan, gå vidare. Flytta till en ny stad, börja om helt på nytt. Bara komma bort från verkligheten. Sjunka genom jorden. Jag är liten och rädd, ligger ofta sömnlös på nätterna, ingen förstår nog. Jag ska sluta skriva, sluta klaga på mitt liv. Men jag måste tacka, min mamma och syster. För utan dom hade jag aldrig klarat det, ingenting hade gått då. Nu ska jag avsluta ännu en deppig text, men jag kände för att skriva av mig. Även fast jag har tåren i halsen, tankarna går för fullt och jag mår dåligt så känns det bättre. Iallfall för stunden.