Klockan är redan elva, snart halv tolv. Dagarna går så extremt fort, något som jag verkligen ogillar. Snart börjar jag nian, om bara tre veckor ungefär. Då har jag haft mitt sista sommarlov för grundskolan, lite läskigt att tänka så. Jag börjar att bli stor, på riktigt. Jag minns det som igår när jag började fyran på Mikaelskolan, jag var så nervös när vi hade upprop i Aulan. Nu börjar jag som sagt nian. Nian, det känns så stort och så konstigt, nu är det jag som är störst på skolan? Jag har min underbara, superduper bragia klass, med dom finaste människorna. Det kommer bli både tufft och svårt att skiljas ifrån dom. Den tanken vill jag inte ens tänka. Vi har trots allt ett år framför oss, det får vi göra till det bästa, istället för att tänka på att det snart ta slut. För vad som än händer, kommer vi att vara Mikaelskolans talangklass. 

För övrigt är mitt liv som en berg och dal bana, det går upp. Jag är lycklig och älskar mitt liv. Men på en tusendels sekund kan det vända igen, och bli till det värsta och gå neråt. Det kan gå så långt att det aldrig tar slut. Inget speciellt måste hända för att det ska kunna bli så, utan det bara blir. Mina tårar hjälper mig igenom mycket och jag har lärt mig genom misstag, att hålla det som jag vill prata om inom mig. Bara ha några få att berätta saker för. Jag minns så väl så många misstag man har gjort när man är ledsen, man pratar med allt & alla, sakerna sprider sig och man ångrar sig tusen gånger om, blir ännu mer ledsen och hatar sig själv. Jag har mina närmaste vänner, dom som vet allt om mig. Men även dom där andra vännerna, som står mig nära, fast på långt avstånd. Vet inte hur jag ska säga riktigt, förklara mig. Men dom närmaste känner mig från topp, till tå. Dom vet att jag har ett extremt hett temprament. När jag säger extremt, så menar jag verkligen extremt. Kan bli sur för minsta lilla, och det kan förstöra både min dag och många andras. Och när jag blir arg så blir jag inte bara arg, utan otroligt arg. Men dock är det samma när jag blir glad, för det är jag ganska ofta nu för tiden. Jag har fått många nya vänner, bytt umgänge från förr och lever nu mitt liv. Skrattar mer än vad jag gråter. Förr satt jag ofta inne på rumet och inte gjorde någonting, lyssnade på musik och bara var. Det gör jag sällan nu för tiden, nu är jag ute och hittar på saker. Men musiken, den lever kvar. Det går inte en dag utan att jag lyssnar på den.

Jag är en tjej som tänker väldigt mycket, både på logiska saker. Men också dom sakerna som är så himla ologiska att inte ens en människa begriper sig på. Jag kan tänka på mycket, bryr mig mycket om hur mina vänner mår. Samt hur min familj mår. Det är det som står mig närmast hjärtat & jag tar alltid dom före mig själv. Jag har världens finaste familj, världens bästa helt enkelt. Vi har gått igenom så himla mycket tillsammans och vi har klarat det, stått på egna ben och hållt huvudet högt. Motgångar står också oss nära, många nära mår dåligt och mina älskade morföräldrar försvann försvan för snart ett helt år sen. Det är så tomt, det känns fortfarande som att vi bara är hemma och äter, innan vi ska tillbaka till er. Till sjukhuset eller till dig där borta i mellringe morfar. Jag saknar er mer än vad ord kan beskriva, min längtan till er är så stor! Och min kärlek är ännu större än så. Sen min mormor försvann så har jag haft en svår fobi för sjukhus, mår dåligt så fort jag hör eller ser ett sjukhus. Bara någon pratar om det så mår jag dåligt. Det hugger till inom mig och jag vill bara sjunka igenom jorden. Det blir då bara ännu värre när min farfar just nu ligger där. Honom vill jag ju bara hälsa på! Så då får man stå ut med den där klumpen som bildas i magen. Och farfar, lilla farfar. Du är så otroligt stark, det hoppas jag att du vet. Du har kämpat dig igenom så många sjukdomar nu, när ska allt ta slut? Du förtjänar inte detta, verkligen inte. Du vill alla människor gott och bryr dig så himla mycket om andra. Jag glömmer aldrig när du ser mig, hur ditt ansikte lyser upp och du blir mega glad. Det är en känsla som jag kommer bära med mig, tills den dagen då det är min tur att bli begraven. Under den senaste tiden har jag och min syster också kommit varandra väldigt nära, min förebild. Hon och jag spenderar nästan varenda dag tillsammans och vi gör allt från att skratta och gråta ihop. Hon läser mig som en öppen bok och kommer alltid med dom bästa svaren, hon får mig verkligen att känna mig trygg.

Det finns så många människor i den här lilla staden, Örebro är större än vad man egentligen tror. Det finns så många mäniskor som jag har älskat, men lärt mig hatat. Jag har sårat så många människor, men människor har också sårat mig. Under den senaste tiden har jag blivit stark i mig själv. Jag har fått ett sånt stark självförtroende, vågar stå för den jag faktiskt är. Men vågar framför allt säga ifrån. Förr var jag den där snälla tjejen, som alltid sa ja. Sa aldrig nej, och var liten & blyg. Liten är jag fortfartande, och kommer nog alltid att vara. Men självförtroendet byggs bara på, för varenda dag som går. Det är jag glad för. För om man vågar stå för vem man är, så kan man också bli mycket posetivare & gladare. Man ska acceptera människor för hur dom är, man ska aldrig döma någon. Alla är som dom är, ingen ska behöva leka någon. Utan man ska vara den man är, det är så man är starkast.

Jag måste också säga att jag har dom finaste vännerna på hela jordklotet. Utan dom skulle jag aldrig stå här där jag står idag, jag skulle aldrig ha kommit såhär långt i mitt liv. Jag mår så bra i doms närhet, det är med dom jag spenderar mina dagar och med dom som jag vill leva mitt liv med i framtiden. Jag har också den finaste pojkvännen. Han som får mig att känna mig värdefull och han som gör mig lycklig. Han som bryr sig om mig, och han som visar mig massa kärlek. Det är i hans famn som jag känner mig hemma & trygg.

Snart fyller jag även år, blir hela femton år. FEMTON! Lilla sandra börjar att bli stor. Minns det som igår när jag satt i mammas knä och var mammas lilla flicka. Det är jag fortfarande, men den busungen som jag var när jag var liten, det var faktiskt lite läskigt. Min födelsedag kommer att spenderas med mina nära & kära. Jag är så taggad och vill bara uppleva den nu. Men ändå så nervös på något sätt, fjärilar i magen. Man får hoppas på det bästa, och det bästa, det vet jag att min dag kommer att bli.

Tiden går så otroligt fort. Varenda timme känns som en sekund. Jag lägger allt i minnet, och gör dom till minnen. För det sägs att fina minnen, ger fina leenden. Och det mottot, är mitt motto. Musiken i mina öron tystnade för en liten stund och jag har suttit här och skrivit, mitt i natten nästan, sittandes på min balkong, denna underbara sommarkväll. Den här timmen som jag suttit här nu, har precis som jag skrev känts som en sekund. Och trots alla dessa märkliga tankar, är jag bara en vanlig tjej som skriver av sig lite, en helt vanlig tjej.
~ ingen kommer någonsin att få se mig svag, inte en enda människa.